Från partypingla till blivande morsa...
För några år sedan om någon hade frågat mig...eller när folk frågade mig...för det gjorde de faktiskt....
Jaja hur eller hur, när någon frågade mig om jag ville ha barn, minns jag att mitt svar att jag faktiskt inte visste för att det aldrig hade varit någon prio i mitt liv med barn.
Nu när jag faktiskt för massa månader fick se det positiva graviditetstestet blev jag glad men samtidigt överrumplad...det var ju inte planerat...o var det verkligen ett bra läge..?
Nåja som ni vet så beslöt vi ju oss för att den helt perfekta tiden kommer aldrig finnas...det här var så perfekt det kunde bli...
Men det sjuka är vad som händer under tiden man går och är gravid...under de här 9 månaderna har jag blivit en helt annan person, man mognas och utvecklas på så många sätt...
Innan sa jag att jag aldrig skulle bli en sån där som bara pratade om graviditet, barn, o gjorde min blogg till en bebis-blogg...men på något sätt är det helt sjukt vad som händer med en under tiden...
ALLT man tänker på involverar ens lilla mirakel i magen...
En del av ens kära vänner man haft så mycket gemensamt med, känns som rena främlingar...det där med festande o fart o fläkt o allt som tillkommer med mitt tidigare liv känns helt plötsligt inte så fascinerande länge...
Trodde aldrig man skulle känna denna känslan som man har i kroppen...ni som varit eller är gravida vet vad jag menar...det är en helt enorm känsla som det känns som om man är den enda i hela världen som upplever...när man pratar högt för sig själv och inser att det lilla Pyret sparkar tillbaka som svar...
När man inser att det lilla livet har vanor och faktiskt är ett litet liv där inne...man växer in i det mest underbara som finns...det är en helt otrolig känsla opch nu önskar jag att jag hade skaffat barn tidigare och fått känna detta...även om jag insett att det kanske var först nu jag var redo...eller blev jag kanske det under tiden...?
Jaja, hur eller hur vill jag nu bara säga till alla som man själv suckat åt tidigare då det bara haft barn o sånt i huvudet...att nu förstår jag...det ÄR verkligen stort och man KAN inte tänka på så mycket annat än det lilla livet...hur gärna man än vill engagera sig i annat...det kommer alltid en rörelse eller en spark som får en tillbaka på det spåret.
och till er som säkert tycker att jag nu blivit som man aldrig skulle bli...ni kommer att förstå den dagen ni själv går i de skorna...vare sig ni vill eller inte...hur mycket man än försöker så växer man in i denna underbara tillvaro där inget annat kunde betyda mer och man skulle hugga av sig sina båda armar för att allt ska gå bra...
Jag har egentligen utan att veta om det gått från att vara partypinglan som aldrig ville ha en lugn stund till att vara en fixande, spjälsängsmonterande blivande mamma som bara har i tankarna att allt ska vara helt perfekt när det lilla underverket väl bestämmer sig för att komma ut...
Det här är det största som hänt...
DÅ NU
Jaja hur eller hur, när någon frågade mig om jag ville ha barn, minns jag att mitt svar att jag faktiskt inte visste för att det aldrig hade varit någon prio i mitt liv med barn.
Nu när jag faktiskt för massa månader fick se det positiva graviditetstestet blev jag glad men samtidigt överrumplad...det var ju inte planerat...o var det verkligen ett bra läge..?
Nåja som ni vet så beslöt vi ju oss för att den helt perfekta tiden kommer aldrig finnas...det här var så perfekt det kunde bli...
Men det sjuka är vad som händer under tiden man går och är gravid...under de här 9 månaderna har jag blivit en helt annan person, man mognas och utvecklas på så många sätt...
Innan sa jag att jag aldrig skulle bli en sån där som bara pratade om graviditet, barn, o gjorde min blogg till en bebis-blogg...men på något sätt är det helt sjukt vad som händer med en under tiden...
ALLT man tänker på involverar ens lilla mirakel i magen...
En del av ens kära vänner man haft så mycket gemensamt med, känns som rena främlingar...det där med festande o fart o fläkt o allt som tillkommer med mitt tidigare liv känns helt plötsligt inte så fascinerande länge...
Trodde aldrig man skulle känna denna känslan som man har i kroppen...ni som varit eller är gravida vet vad jag menar...det är en helt enorm känsla som det känns som om man är den enda i hela världen som upplever...när man pratar högt för sig själv och inser att det lilla Pyret sparkar tillbaka som svar...
När man inser att det lilla livet har vanor och faktiskt är ett litet liv där inne...man växer in i det mest underbara som finns...det är en helt otrolig känsla opch nu önskar jag att jag hade skaffat barn tidigare och fått känna detta...även om jag insett att det kanske var först nu jag var redo...eller blev jag kanske det under tiden...?
Jaja, hur eller hur vill jag nu bara säga till alla som man själv suckat åt tidigare då det bara haft barn o sånt i huvudet...att nu förstår jag...det ÄR verkligen stort och man KAN inte tänka på så mycket annat än det lilla livet...hur gärna man än vill engagera sig i annat...det kommer alltid en rörelse eller en spark som får en tillbaka på det spåret.
och till er som säkert tycker att jag nu blivit som man aldrig skulle bli...ni kommer att förstå den dagen ni själv går i de skorna...vare sig ni vill eller inte...hur mycket man än försöker så växer man in i denna underbara tillvaro där inget annat kunde betyda mer och man skulle hugga av sig sina båda armar för att allt ska gå bra...
Jag har egentligen utan att veta om det gått från att vara partypinglan som aldrig ville ha en lugn stund till att vara en fixande, spjälsängsmonterande blivande mamma som bara har i tankarna att allt ska vara helt perfekt när det lilla underverket väl bestämmer sig för att komma ut...
Det här är det största som hänt...
DÅ NU
Kommentarer
Trackback
