Otåligheten håller i sig...
Otåligheten håller i sig...men som svärmor sa till mig; "Tålamod är inget man oftast har, man får det i samband med barn" ...=)
Någon som däremot har tålamod är älskade Peter...förstår inte hur han står ut med mig och min rastlöshet ibland...=)
Det är det som är det enda negativa med att faktiskt må så underbart bra när man är gravid...jag känner mig ju inte trött o less på det sättet...jag vill lixom bara kunna göra saker hela tiden o det är klart att nu längtar man lite efter att ha en liten hemma så man har någon att slösa sin energi på...=)
Tur man har underbara vänner & familj som alltid har tid med en och hinner prata, så jag får prata av mig...=)
Saknar dock en del nära & kära nerifrån nu mer än någonsin...vilken tur att jag hann med att göra en resa ner i sommar o träffa er!! Ni är bara för underbara och ni fattas varje dag, önskar man hade kunnat ta en sån bär spontanfika eller filmkväll lite oftare...
Borde ha packat ner er i en resväska när jag åkte hem...=P
Magen är som en basketboll och nu går vi bara o väntar o väntar...men vårat lilla underverk verkar inte ha så himla bråttom ut men nu har jag försökt att vända på det och se att det kommer när det kommer och jag vet att väntan inte är för evigt...men det är svårt.
Men som mamma sa; "Tålamod har aldrig varit din starka sida!"
(Nu tror jag ju hon tar fel på nån av sina andra döttrar) ;)
Om det värsta med flytten nerifrån är att jag saknar mina närmaste så är det bästa att jag har familjen så nära nu, både min och Peters som alltid ställer upp på oss.
Ni är ju helt enkelt guld värda!!
I natt har jag, kors i taket, fått sova! var inte ens medveten om när klockan slog elva igår...helt underbart!!
John Blund har hittat min nya adress...nu hoppas vi bara att storken har fått adressändringen också... ;)
Men våran prins eller prinsessa kommer snart och det får bli när det blir, det enda jag önskar och hoppas är att han eller hon är frisk o mår bra...
Någon som däremot har tålamod är älskade Peter...förstår inte hur han står ut med mig och min rastlöshet ibland...=)
Det är det som är det enda negativa med att faktiskt må så underbart bra när man är gravid...jag känner mig ju inte trött o less på det sättet...jag vill lixom bara kunna göra saker hela tiden o det är klart att nu längtar man lite efter att ha en liten hemma så man har någon att slösa sin energi på...=)
Tur man har underbara vänner & familj som alltid har tid med en och hinner prata, så jag får prata av mig...=)
Saknar dock en del nära & kära nerifrån nu mer än någonsin...vilken tur att jag hann med att göra en resa ner i sommar o träffa er!! Ni är bara för underbara och ni fattas varje dag, önskar man hade kunnat ta en sån bär spontanfika eller filmkväll lite oftare...
Borde ha packat ner er i en resväska när jag åkte hem...=P
Magen är som en basketboll och nu går vi bara o väntar o väntar...men vårat lilla underverk verkar inte ha så himla bråttom ut men nu har jag försökt att vända på det och se att det kommer när det kommer och jag vet att väntan inte är för evigt...men det är svårt.
Men som mamma sa; "Tålamod har aldrig varit din starka sida!"
(Nu tror jag ju hon tar fel på nån av sina andra döttrar) ;)
Om det värsta med flytten nerifrån är att jag saknar mina närmaste så är det bästa att jag har familjen så nära nu, både min och Peters som alltid ställer upp på oss.
Ni är ju helt enkelt guld värda!!
I natt har jag, kors i taket, fått sova! var inte ens medveten om när klockan slog elva igår...helt underbart!!
John Blund har hittat min nya adress...nu hoppas vi bara att storken har fått adressändringen också... ;)
Men våran prins eller prinsessa kommer snart och det får bli när det blir, det enda jag önskar och hoppas är att han eller hon är frisk o mår bra...
Tålamod är inte min starka sida...
Jaha...då har jag fått påtryckningar igen om min dåliga uppdatering...evigt tjatande från mig om att jag ska bli bättre men så blir det ju aldrig...finner som ingen ro att uppdatera när det inte händer ett skvatt i mitt liv just nu känns det som...
Sista veckan o jag blir snart tokig...jag har inget att göra o höstrusket gör en inte precis på bättre humör...idag hade jag tänkt, ja håll i hatten nu...ut o jogga lite lätt på morgonen...det har nog inte hänt frivilligt på alldeles för många år...
SMHI hade lovat uppehåll...men som vanligt drog de en kass lott när det gäller vädret...så inte blev det nån tur ut...jag hatar nämligen att bli blöt om fötterna...=P
Kanske är jag så uttråkad för att det är meningen att man som höggravid ska vara tung o trött men endast 4 kg tyngre, friskare än vanligt o rastlös till tusen sista veckan i graviditeten gör mig galen!!!
Men JA, jag vet att jag inte ska klaga...men när man som höggravid börjar längta efter att springa, jobba o röra på mig hela tiden är det inte fullt lika kul...
Sover inte heller på nätterna...säkert en blandning av att den lilla magen jag ändå har är i vägen i sängen, ångest för vad jag ska sysselsätta mig nästa dag o längtan efter dessa verkar...
Varje morgon likadant; Nähä inte i natt heller...
Jag känner mig allmänt bitter just nu...haha...nä nu överdrev jag väl...jag är bara rastlös och otålig...det här med tålamod har ju aldrig vart min starka sida...=)
Imorrn blir det ultraljud igen o då får vi se vad de säger...om lilla fisken där inne har växt tillräckligt...sugen på att komma ut av egen kraft verkar den då inte ännu...=P
Men jag hoppas ju att Hanna hade rätt i att jag skulle få den 24:e, vilket låter super just nu den 23:e.
Hanna som förövrigt blev mamma förra fredagen till en söt liten tjej, så grattis Hanna & Pierre...=)
Nu ska jag fortsätta ta o mysa i min nya OnePiece (som jag förövrigt ser ut som en tjock teletubbie i) Sen blir det ett hett bad innan Peter kommer hem o förhoppningsvis kan underhålla mig lite...=)
Sista veckan o jag blir snart tokig...jag har inget att göra o höstrusket gör en inte precis på bättre humör...idag hade jag tänkt, ja håll i hatten nu...ut o jogga lite lätt på morgonen...det har nog inte hänt frivilligt på alldeles för många år...
SMHI hade lovat uppehåll...men som vanligt drog de en kass lott när det gäller vädret...så inte blev det nån tur ut...jag hatar nämligen att bli blöt om fötterna...=P
Kanske är jag så uttråkad för att det är meningen att man som höggravid ska vara tung o trött men endast 4 kg tyngre, friskare än vanligt o rastlös till tusen sista veckan i graviditeten gör mig galen!!!
Men JA, jag vet att jag inte ska klaga...men när man som höggravid börjar längta efter att springa, jobba o röra på mig hela tiden är det inte fullt lika kul...
Sover inte heller på nätterna...säkert en blandning av att den lilla magen jag ändå har är i vägen i sängen, ångest för vad jag ska sysselsätta mig nästa dag o längtan efter dessa verkar...
Varje morgon likadant; Nähä inte i natt heller...
Jag känner mig allmänt bitter just nu...haha...nä nu överdrev jag väl...jag är bara rastlös och otålig...det här med tålamod har ju aldrig vart min starka sida...=)
Imorrn blir det ultraljud igen o då får vi se vad de säger...om lilla fisken där inne har växt tillräckligt...sugen på att komma ut av egen kraft verkar den då inte ännu...=P
Men jag hoppas ju att Hanna hade rätt i att jag skulle få den 24:e, vilket låter super just nu den 23:e.
Hanna som förövrigt blev mamma förra fredagen till en söt liten tjej, så grattis Hanna & Pierre...=)
Nu ska jag fortsätta ta o mysa i min nya OnePiece (som jag förövrigt ser ut som en tjock teletubbie i) Sen blir det ett hett bad innan Peter kommer hem o förhoppningsvis kan underhålla mig lite...=)
Från partypingla till blivande morsa...
För några år sedan om någon hade frågat mig...eller när folk frågade mig...för det gjorde de faktiskt....
Jaja hur eller hur, när någon frågade mig om jag ville ha barn, minns jag att mitt svar att jag faktiskt inte visste för att det aldrig hade varit någon prio i mitt liv med barn.
Nu när jag faktiskt för massa månader fick se det positiva graviditetstestet blev jag glad men samtidigt överrumplad...det var ju inte planerat...o var det verkligen ett bra läge..?
Nåja som ni vet så beslöt vi ju oss för att den helt perfekta tiden kommer aldrig finnas...det här var så perfekt det kunde bli...
Men det sjuka är vad som händer under tiden man går och är gravid...under de här 9 månaderna har jag blivit en helt annan person, man mognas och utvecklas på så många sätt...
Innan sa jag att jag aldrig skulle bli en sån där som bara pratade om graviditet, barn, o gjorde min blogg till en bebis-blogg...men på något sätt är det helt sjukt vad som händer med en under tiden...
ALLT man tänker på involverar ens lilla mirakel i magen...
En del av ens kära vänner man haft så mycket gemensamt med, känns som rena främlingar...det där med festande o fart o fläkt o allt som tillkommer med mitt tidigare liv känns helt plötsligt inte så fascinerande länge...
Trodde aldrig man skulle känna denna känslan som man har i kroppen...ni som varit eller är gravida vet vad jag menar...det är en helt enorm känsla som det känns som om man är den enda i hela världen som upplever...när man pratar högt för sig själv och inser att det lilla Pyret sparkar tillbaka som svar...
När man inser att det lilla livet har vanor och faktiskt är ett litet liv där inne...man växer in i det mest underbara som finns...det är en helt otrolig känsla opch nu önskar jag att jag hade skaffat barn tidigare och fått känna detta...även om jag insett att det kanske var först nu jag var redo...eller blev jag kanske det under tiden...?
Jaja, hur eller hur vill jag nu bara säga till alla som man själv suckat åt tidigare då det bara haft barn o sånt i huvudet...att nu förstår jag...det ÄR verkligen stort och man KAN inte tänka på så mycket annat än det lilla livet...hur gärna man än vill engagera sig i annat...det kommer alltid en rörelse eller en spark som får en tillbaka på det spåret.
och till er som säkert tycker att jag nu blivit som man aldrig skulle bli...ni kommer att förstå den dagen ni själv går i de skorna...vare sig ni vill eller inte...hur mycket man än försöker så växer man in i denna underbara tillvaro där inget annat kunde betyda mer och man skulle hugga av sig sina båda armar för att allt ska gå bra...
Jag har egentligen utan att veta om det gått från att vara partypinglan som aldrig ville ha en lugn stund till att vara en fixande, spjälsängsmonterande blivande mamma som bara har i tankarna att allt ska vara helt perfekt när det lilla underverket väl bestämmer sig för att komma ut...
Det här är det största som hänt...
DÅ NU
Jaja hur eller hur, när någon frågade mig om jag ville ha barn, minns jag att mitt svar att jag faktiskt inte visste för att det aldrig hade varit någon prio i mitt liv med barn.
Nu när jag faktiskt för massa månader fick se det positiva graviditetstestet blev jag glad men samtidigt överrumplad...det var ju inte planerat...o var det verkligen ett bra läge..?
Nåja som ni vet så beslöt vi ju oss för att den helt perfekta tiden kommer aldrig finnas...det här var så perfekt det kunde bli...
Men det sjuka är vad som händer under tiden man går och är gravid...under de här 9 månaderna har jag blivit en helt annan person, man mognas och utvecklas på så många sätt...
Innan sa jag att jag aldrig skulle bli en sån där som bara pratade om graviditet, barn, o gjorde min blogg till en bebis-blogg...men på något sätt är det helt sjukt vad som händer med en under tiden...
ALLT man tänker på involverar ens lilla mirakel i magen...
En del av ens kära vänner man haft så mycket gemensamt med, känns som rena främlingar...det där med festande o fart o fläkt o allt som tillkommer med mitt tidigare liv känns helt plötsligt inte så fascinerande länge...
Trodde aldrig man skulle känna denna känslan som man har i kroppen...ni som varit eller är gravida vet vad jag menar...det är en helt enorm känsla som det känns som om man är den enda i hela världen som upplever...när man pratar högt för sig själv och inser att det lilla Pyret sparkar tillbaka som svar...
När man inser att det lilla livet har vanor och faktiskt är ett litet liv där inne...man växer in i det mest underbara som finns...det är en helt otrolig känsla opch nu önskar jag att jag hade skaffat barn tidigare och fått känna detta...även om jag insett att det kanske var först nu jag var redo...eller blev jag kanske det under tiden...?
Jaja, hur eller hur vill jag nu bara säga till alla som man själv suckat åt tidigare då det bara haft barn o sånt i huvudet...att nu förstår jag...det ÄR verkligen stort och man KAN inte tänka på så mycket annat än det lilla livet...hur gärna man än vill engagera sig i annat...det kommer alltid en rörelse eller en spark som får en tillbaka på det spåret.
och till er som säkert tycker att jag nu blivit som man aldrig skulle bli...ni kommer att förstå den dagen ni själv går i de skorna...vare sig ni vill eller inte...hur mycket man än försöker så växer man in i denna underbara tillvaro där inget annat kunde betyda mer och man skulle hugga av sig sina båda armar för att allt ska gå bra...
Jag har egentligen utan att veta om det gått från att vara partypinglan som aldrig ville ha en lugn stund till att vara en fixande, spjälsängsmonterande blivande mamma som bara har i tankarna att allt ska vara helt perfekt när det lilla underverket väl bestämmer sig för att komma ut...
Det här är det största som hänt...
DÅ NU
"Kärringen mot strömmen"
Jaha...nu har jag segat till mig när det gäller uppdateringen igen...men jag har som svårt att finna ro till att sitta still o göra nåt...antingen ska det vara full fart, för att i nästa stund inse att man blir helt slut efter allt...så det där med att lägga upp sysslor är kanske inte min grej...=)
Mest av allt går man bara och väntar nu...drygt 2 veckor kvar och även om jag mår bra i övrigt o egentligen inte ska börja längta redan nu så gör man ju ändå det...
Alla säger att det är normalt att man går över tiden första graviditeten...men vadå...allt annat med min graviditet har ju varit allt annat än normal så det vore ju konstigt...=)
Istället för att gå upp i vikt, går jag ner...haha...ja det är sjukt...tycker inte jag gör annat än proppar i mig...o onyttiga saker dessutom...men ändå har jag bara ökat 0,2 (!) kilo de senaste 2 månaderna...nåja bebis växer o jag måste ändå säga att det känns skönt att alla säger att jag ska unna mig massa extra...=)
Sen har vi det här med vätskan...ja det var ju normalt att man samlade på sig vätska...men jag...nä klart det skulle visa sig att jag var helt uttorkad o fick ORDER om att dricka minst 2 liter klar vätska varje dag annars hotade de med att lägga in mig med dropp...vätskebrist? Jag som inte varken tycker jag dricker dåligt eller mår som man borde göra som uttorkad...
Jag mår ju bra, det enda som skiljer mig från att må helt underbart prima är sammandragningarna och sen smärtan i revbenssidan som tydligen verkar komma för att bebis vill ha några revben sig den ut i förlossningen...haha...ja jag vet inte...det skulle tydligen lägga sig runt vecka 36 o efter det så skulle sparkar o rörelser inte vara så stora...men återigen...det var ju normalt o den trenden verkar jag ju inte följa när det gäller så mycket annat...hur brukar man säga? "Kärringen mot strömmen"
Så jag VET...jag verkar ha en alldels underbart ovanlig o lättsam graviditet och borde inte börja tjata om att bebis ska komma ut redan, men nu vill jag också bara bebismysa o ha något att göra...jag börjar uppriktigt sagt vara less på att bara gå hemma nu...
Men o andra sidan så verkar lilla Pyret ha en alldeles utomordentlig vilja där inne så den kommer nog när den vill det själv...det måste nog komma från Peter...=P
Haha
Nähä...nu ska jag återgå till att fortsätta att bara vänta...eller så kanske jag drar igång en liten storstädning (igen) här hemma så det endast är kvar att pussla ihop spjälsängen som kommer på onsdag...
Vecka 38
Mest av allt går man bara och väntar nu...drygt 2 veckor kvar och även om jag mår bra i övrigt o egentligen inte ska börja längta redan nu så gör man ju ändå det...
Alla säger att det är normalt att man går över tiden första graviditeten...men vadå...allt annat med min graviditet har ju varit allt annat än normal så det vore ju konstigt...=)
Istället för att gå upp i vikt, går jag ner...haha...ja det är sjukt...tycker inte jag gör annat än proppar i mig...o onyttiga saker dessutom...men ändå har jag bara ökat 0,2 (!) kilo de senaste 2 månaderna...nåja bebis växer o jag måste ändå säga att det känns skönt att alla säger att jag ska unna mig massa extra...=)
Sen har vi det här med vätskan...ja det var ju normalt att man samlade på sig vätska...men jag...nä klart det skulle visa sig att jag var helt uttorkad o fick ORDER om att dricka minst 2 liter klar vätska varje dag annars hotade de med att lägga in mig med dropp...vätskebrist? Jag som inte varken tycker jag dricker dåligt eller mår som man borde göra som uttorkad...
Jag mår ju bra, det enda som skiljer mig från att må helt underbart prima är sammandragningarna och sen smärtan i revbenssidan som tydligen verkar komma för att bebis vill ha några revben sig den ut i förlossningen...haha...ja jag vet inte...det skulle tydligen lägga sig runt vecka 36 o efter det så skulle sparkar o rörelser inte vara så stora...men återigen...det var ju normalt o den trenden verkar jag ju inte följa när det gäller så mycket annat...hur brukar man säga? "Kärringen mot strömmen"
Så jag VET...jag verkar ha en alldels underbart ovanlig o lättsam graviditet och borde inte börja tjata om att bebis ska komma ut redan, men nu vill jag också bara bebismysa o ha något att göra...jag börjar uppriktigt sagt vara less på att bara gå hemma nu...
Men o andra sidan så verkar lilla Pyret ha en alldeles utomordentlig vilja där inne så den kommer nog när den vill det själv...det måste nog komma från Peter...=P
Haha
Nähä...nu ska jag återgå till att fortsätta att bara vänta...eller så kanske jag drar igång en liten storstädning (igen) här hemma så det endast är kvar att pussla ihop spjälsängen som kommer på onsdag...
Vecka 38
