Vart tog vägen tiden..?
Jag satt o glodde igenom mina kort o satt o slösurfade på Facebook nyss...kan inte förstå vart åren tar vägen...hittade gamla kort på mina kära "småsyskon" o frågade mig själv vart tiden tar vägen?
(Eller vart tar vägen tiden?, som jag så fint sa till deras mormor 2 gånger på raken.)
Vad hände egentligen? Ni har blivit så stora...
Och ni ska veta att "storasyster" är stolt över er alla 3 snyggingar!!!
Älskar er som om ni faktiskt VAR mina småsyskon på riktigt!!! ♥
Nu hälsar Lias att ni snart ska komma o hälsa på så han får träffa mostrar o morbror...=)
(Eller vart tar vägen tiden?, som jag så fint sa till deras mormor 2 gånger på raken.)
Vad hände egentligen? Ni har blivit så stora...
Och ni ska veta att "storasyster" är stolt över er alla 3 snyggingar!!!
Älskar er som om ni faktiskt VAR mina småsyskon på riktigt!!! ♥
Nu hälsar Lias att ni snart ska komma o hälsa på så han får träffa mostrar o morbror...=)
Vilken Lycka!!!
Nu vet jag vilken tid som är den mest underbara hittills efter Lias födsel...vecka 7!!
Han skrattar tillbaka o man kan busa med honom i timmar...sen måste jag säga att jag faktiskt aldrig någonsin varit så glad över att ha en trött sambo och att det gått i arv...Lias sover hela nätterna o vi får väcka honom vid halv 7 om morgnarna när Peter kommer hem...=)
Visst har han magknip då och då och är lite gnällig men allt sånt är som bortglömt när man får se hans leende, höra hans jollrande och att han svarar tillbaka på när han tycker saker är roligt...=)
Han är inte svår och underhålla han...om inte annat är det bara att sätta igång TVn...han älskar TVn...framför allt fotboll faktiskt...sen om det är för fotbollen eller den fina färgen på gräsmattan och de olika färgerna i publiken låter jag vara osagt... (Mest för pappas skull, som tror redan nu att han är en inbiten United-supporter) =)
Till min stora förtjusning så gillar han musik...kanske var bra att man drillade honom redan i magen...=P
Musik är bra...all musik man kan sjunga med till är bra...det gillar han...o mamma gillar det nog kanske ännu mer...=D
Ja vad kan man säga...det är bara en helt underbar tid just nu...=)
Idag är han nog pappas pojke...just nu ligger mina grabbar och sover bredvid varann i sängen o är bara söta som socker...i eftermiddag är det United på TVn o jag gissar att den här dagen bara fortsätter lika härligt...=)
Vilken lycka...!!!
Så mycket bättre...
Idag är en ganska bra dag...veckan hittills har ju ändå varit ljusår bättre än förra...trots att vi idag fick åka in på barnkliniken igen...ja vi har snart klippkort där...men hur eller hur kräktes Lias blod idag o de ville kolla läget...som vanligt så verkade han enligt humöret o alla tester vara prima piggelin...så det blev en OK-stämpel i baken även denna gång. (Troligen så beror blodet på mitt onda bröst, ja nu orkar jag inte skriva om allt det här men det känns iallafall som om nån håller på att skära av mig bröstvårtan ibland)
Men hur som helst var det nästan en upplevelse att åka ner dit med Lias nu när han är mer med...gissa om killen gillade alla färger på väggarna o alla saker de hade där?
Ögonen var som tefat! =)
Idag/ikväll har jag o Lias haft bara mamma/bebis-mys...han har sovit mellan mig o vovven han fick av Jonis i present...när jag väl fick han till att somna nån annanstans än på min mage förstås...=)
Vovven som underbara Jonis skickat tillsammans med en söt huvtröja, tack bästis!
Saknar Jon som bara den...tillsammans med en del andra jag har svårt att leva utan egentligen...när man har dåliga dagar, liksom när man har bra...förra veckan hade det varit skönt o ha dem nära...ta en fika o snacka av sig lite.
Men det får bli desto mer nästa gång vi åker ner...ner o visar upp vår lilla skatt...=)
Ikväll tog vi upp babygymet i sängen o lekte...sen fick det bli Youtube med massa gamla barnprogramsintron...så som Räddningspatrullen, Luftens hjältar o trasdockorna...
(Han är lika svår att få kontakt med som sin pappa när det gäller datorn o TVn...heeelt inne i det.) =)
Nu har jag äntligen fått honom o sova igen o jag kan bara njuta av tillvaron med att kolla på vårat lilla underverk...han är så sjukt söt...=D
Satt nyligen och var lite sådär efternostalgisk efter förra veckans bitterhet o läste gamla inlägg igen...det där med "The art of letting go"...vissa saker är ju bara helt omöjliga att släppa...och man bli galen!
Men nu när jag tänker efter så vet jag inte om vissa saker är jobbigare att man kunde släppa så lätt...och bara inte bry sig om...
Har jag helt enkelt slutat vara en ekorre och bara fått mer insikt med livet och lärt mig något?
Bitter Nostalgi...
Sitter här mitt i natten...har precis matat Lias o kan nu helt omöjligt somna om...blev sådär härligt nostalgisk och läste bloggen från den här tiden för 2 år sedan...det är helt sjukt hur annorlunda mitt liv ser ut...
- http://jennynordvall.blogg.se/2009/august/
- http://jennynordvall.blogg.se/2009/september/
- http://jennynordvall.blogg.se/2009/october/
Kanske är det när jag blir lite bitter som jag blir nostalgisk...det verkar som så...men jag var nog ganska annorlunda bitter på den tiden...ja kanske mest bitter för jämnan verkar det som...=)
Nu har jag familj, då var jag olyckligt kär... (Hemska tider, där vill man aldrig va igen)
Då handlade mitt liv mest om Jet set o fest...nu handlar det mest om blöjbyten och bebismys...
Jag inser att veligheten är något jag är född med...skillnaden är att nu handlar det inte om valen att göra i livet utan vilka kläder jag ska ta på Lias för att de ska matcha i färg. (Jag VET, det är ett av mina perfektions-problem jag har.)
Jag vet inte om jag är lite bitter nu för att det varit så mycket som hänt de senaste dagarna eller helt enkelt mina amningshormoner som spökar...förr vissta jag minsann att jag alltid bara var bitter...det var som min grej...=P
Men jag måste ändå säga att det är svårt att vara bitter nu när man har Lias...man bara blir så upprymd och glad när man tittar på honom och förundras över hur mycket man kan älska en annan människa. =)
Ungefär som tiden när man var nykär o hade det där pirret i magen...skillnaden är att det lilla pirret kommer flera gånger om dan...varje dag.
Vilken underbar känsla det är det här med barn!
Jag tror ändå nånstans när jag läser om delar ur mitt gamla liv att jag är en sådan person som krånglar till saker, lägger för mycket vikt på obetydliga ting och gärna trasslar in mig i saker för att jag ska vara just bitter...kanske är det lite av mig, jag känner mig trygg i att vara lite bitter så att jag har något o gnälla på...
Det kanske helt enkelt är JAG?
Det verkar som att min skrivkramp och fantasi lossnar med att vara bitter för det är bara då jag kan skriva en massa...
Tro nu inte att jag saknar mitt gamla liv för jag älskar mitt nya...men ibland är det bara som skönt o bli lite sådär extra nostalgisk o se gamla kort lyssna på låtarna som betyder något speciellt och bara inse hur annorlunda ens liv har varit en gång...
Nu ska jag iallafall lägga mig mellan de 2 männen i mitt liv...sluta lyssna på gamla "minnes-låtar", sluta vara nostalgisk o bitter och ladda upp batterierna inför imorrn då jag o Lias ska åka till sjukhuset och hälsa på finaste mormor (& gammelmormor) som ramlat och brutit benet...
- http://jennynordvall.blogg.se/2009/august/
- http://jennynordvall.blogg.se/2009/september/
- http://jennynordvall.blogg.se/2009/october/
Kanske är det när jag blir lite bitter som jag blir nostalgisk...det verkar som så...men jag var nog ganska annorlunda bitter på den tiden...ja kanske mest bitter för jämnan verkar det som...=)
Nu har jag familj, då var jag olyckligt kär... (Hemska tider, där vill man aldrig va igen)
Då handlade mitt liv mest om Jet set o fest...nu handlar det mest om blöjbyten och bebismys...
Jag inser att veligheten är något jag är född med...skillnaden är att nu handlar det inte om valen att göra i livet utan vilka kläder jag ska ta på Lias för att de ska matcha i färg. (Jag VET, det är ett av mina perfektions-problem jag har.)
Jag vet inte om jag är lite bitter nu för att det varit så mycket som hänt de senaste dagarna eller helt enkelt mina amningshormoner som spökar...förr vissta jag minsann att jag alltid bara var bitter...det var som min grej...=P
Men jag måste ändå säga att det är svårt att vara bitter nu när man har Lias...man bara blir så upprymd och glad när man tittar på honom och förundras över hur mycket man kan älska en annan människa. =)
Ungefär som tiden när man var nykär o hade det där pirret i magen...skillnaden är att det lilla pirret kommer flera gånger om dan...varje dag.
Vilken underbar känsla det är det här med barn!
Jag tror ändå nånstans när jag läser om delar ur mitt gamla liv att jag är en sådan person som krånglar till saker, lägger för mycket vikt på obetydliga ting och gärna trasslar in mig i saker för att jag ska vara just bitter...kanske är det lite av mig, jag känner mig trygg i att vara lite bitter så att jag har något o gnälla på...
Det kanske helt enkelt är JAG?
Det verkar som att min skrivkramp och fantasi lossnar med att vara bitter för det är bara då jag kan skriva en massa...
Tro nu inte att jag saknar mitt gamla liv för jag älskar mitt nya...men ibland är det bara som skönt o bli lite sådär extra nostalgisk o se gamla kort lyssna på låtarna som betyder något speciellt och bara inse hur annorlunda ens liv har varit en gång...
Nu ska jag iallafall lägga mig mellan de 2 männen i mitt liv...sluta lyssna på gamla "minnes-låtar", sluta vara nostalgisk o bitter och ladda upp batterierna inför imorrn då jag o Lias ska åka till sjukhuset och hälsa på finaste mormor (& gammelmormor) som ramlat och brutit benet...
Lias Linslus...
Häromdagen var vi på BVC...Lias har växt 8 cm sedan BB...dvs han är 54 cm lång nu...jäklar va tiden går fort!! Men det är klart...han är ju hela 6 veckor nu...=P
Vikten låg på 3990 gram...hade han inte spytt o kissat innan hade vi säkert spräckt 4 kilos-vallen. =)
Man börjar märka det på kläderna nu...fasen de som var alldeles för stora tidigare börjar bli för små nu...=P
Vi har fått bilderna från fotograferingen och är helnöjda...han blev ju bara så fin på alla kort att det är svårt o välja...=)
Men här kommer några av korten:
Tack Johanna på Profoto som fixade detta!!
(På sista bilden kissar precis Lias ner mig) =)
Tiden går så fort...
Våran lilla prins har blivit stor!!!
Idag när vi var på BVC så var han hela 52 cm lång o vägde 3750 gram. =)
Och han är redan hela 4 veckor...vart tog tiden vägen..?
Nu har han börjat vara med mer o babygymmet o babysittern kommer bli oslagbara i framtiden...åh älskade barn...att det går så himla fort kan man inte förstå...
"Du är det finaste jag vet, du är det vackraste i världen..."
Älskade Barn...
Han är bara för underbart söt när han sover min älskade son!!
Man kan bara inte låta bli att sitta och titta på när han andas och gör så gulliga miner...
Man kan bara inte låta bli att sitta och titta på när han andas och gör så gulliga miner...
Som en ny människa...
Idag mår jag bara helt underbart!!!!
För ett dygn sedan var jag så trött att jag bara ville kräkas...alla säger att man ska sova när bebisen sover, men alltså jag har sjukt svårt att sova på dagarna...kvällen fine, men på förmiddagarna o mitt på dan...det bara GÅR INTE!
Och när lilla hjärtat...tillika nya chefen i familjen bestämmer att tiden han vill vara vaken på är mellan 1 på natten och 6 på morgonen så förstår ni...ja jag får väl en 2-3 timmars sömn mellan hans mål mat klockan 6 och 9 typ...
Men ikväll gjorde min älskade sambo mig en underbart härlig tjänst...han tog lillen så jag kunde slumra till...när jag vaknade 2,5 timme senare har jag en lapp bredvid mig som sa att mina grabbar var ute o åkte bil...
Han hade tillochmed tagit med sig mjölk och matat prinsen...
Så ja...det var längesen jag kände mig så utvilad...2,5 timme? Vad hände? =)
Att jag sen när jag vaknade saknade dem så man kunde avlida är ju en annan sak...då var det så himla tyst hemma o jag blev rastlös...haha...aldrig är man nöjd...=)
Men nu har älsklingen fått privilegiet att sova hela natten för nu tar jag nattskiftet om det skulle bli något...Lias sover som en stock ännu...och imorrn hoppas jag att vädergudarna inte pissar, så vi kan ta dagstrippen till Luleå som vi planerat...=)
Nu ska jag bara lägga mig ner mellan mina 2 prinsar och bara mysa...längtar nästan till lillprinsen vaknar så mamma får kramas o mysa lite, eftersom han varit borta ikväll...
Idag bara älskar man sitt liv...vilket jag iofs gör varje dag...men idag älskar jag det i ett piggare tillstånd...som en helt ny människa...=)
Min älskade lilla prins...♥
För ett dygn sedan var jag så trött att jag bara ville kräkas...alla säger att man ska sova när bebisen sover, men alltså jag har sjukt svårt att sova på dagarna...kvällen fine, men på förmiddagarna o mitt på dan...det bara GÅR INTE!
Och när lilla hjärtat...tillika nya chefen i familjen bestämmer att tiden han vill vara vaken på är mellan 1 på natten och 6 på morgonen så förstår ni...ja jag får väl en 2-3 timmars sömn mellan hans mål mat klockan 6 och 9 typ...
Men ikväll gjorde min älskade sambo mig en underbart härlig tjänst...han tog lillen så jag kunde slumra till...när jag vaknade 2,5 timme senare har jag en lapp bredvid mig som sa att mina grabbar var ute o åkte bil...
Han hade tillochmed tagit med sig mjölk och matat prinsen...
Så ja...det var längesen jag kände mig så utvilad...2,5 timme? Vad hände? =)
Att jag sen när jag vaknade saknade dem så man kunde avlida är ju en annan sak...då var det så himla tyst hemma o jag blev rastlös...haha...aldrig är man nöjd...=)
Men nu har älsklingen fått privilegiet att sova hela natten för nu tar jag nattskiftet om det skulle bli något...Lias sover som en stock ännu...och imorrn hoppas jag att vädergudarna inte pissar, så vi kan ta dagstrippen till Luleå som vi planerat...=)
Nu ska jag bara lägga mig ner mellan mina 2 prinsar och bara mysa...längtar nästan till lillprinsen vaknar så mamma får kramas o mysa lite, eftersom han varit borta ikväll...
Idag bara älskar man sitt liv...vilket jag iofs gör varje dag...men idag älskar jag det i ett piggare tillstånd...som en helt ny människa...=)
Min älskade lilla prins...♥
Efter en sjukhusnatt...
I natt fick jag ringa barnrådgivningen runt 12, då det kom lite blod i Lias avföring...jag blev ju lika nojjig som vanligt!
Men när hon sa att pga hans unga ålder ville de att jag skulle åka in till akuten, så var det bara att ringa svärmor o be om skjuts, eftersom Peter jobbade.
Därefter togs det lite tester på honom, men han verkade frisk...men de ville ändå ha oss under observation samt ta avföringsprov under natten...så vi blev kvar.
Ännu ett rum med gula väggar...o denna plastsäng som Lias inte alls gillar.
Nåja...han verkade frisk som en nötkärna o i morse fick vi åka hem...efter att vi båda vaknat i min säng, klart han fick sin vilja igenom med plastsängen.=)
Väl hemma sa svärmor åt mig att vila, för hon skulle minsann kidnappa sitt barnbarn på en solskenspromenad.
Nog är det konstigt...när jag för en gångs skull får paus från Lias, för att kunna duscha o vila...då kan jag inte tänka på nåt annat än när han kommer hem igen...
Allt var så sjukt tyst...att man bara på så kort tid hunnit vänja sig vid hans andning.
La mig en stund bredvid Peter i sängen...min karl har nog aldrig luktat så gott som när jag fick krypa ner bredvid honom idag för första gången på en vecka nästan...
Nu ligger de här o drar sig i sängen båda 2 medan jag skriver...o jag sitter och kollar på dem och inser hur bra jag har det...=D
Min älskade lilla familj...
Men när hon sa att pga hans unga ålder ville de att jag skulle åka in till akuten, så var det bara att ringa svärmor o be om skjuts, eftersom Peter jobbade.
Därefter togs det lite tester på honom, men han verkade frisk...men de ville ändå ha oss under observation samt ta avföringsprov under natten...så vi blev kvar.
Ännu ett rum med gula väggar...o denna plastsäng som Lias inte alls gillar.
Nåja...han verkade frisk som en nötkärna o i morse fick vi åka hem...efter att vi båda vaknat i min säng, klart han fick sin vilja igenom med plastsängen.=)
Väl hemma sa svärmor åt mig att vila, för hon skulle minsann kidnappa sitt barnbarn på en solskenspromenad.
Nog är det konstigt...när jag för en gångs skull får paus från Lias, för att kunna duscha o vila...då kan jag inte tänka på nåt annat än när han kommer hem igen...
Allt var så sjukt tyst...att man bara på så kort tid hunnit vänja sig vid hans andning.
La mig en stund bredvid Peter i sängen...min karl har nog aldrig luktat så gott som när jag fick krypa ner bredvid honom idag för första gången på en vecka nästan...
Nu ligger de här o drar sig i sängen båda 2 medan jag skriver...o jag sitter och kollar på dem och inser hur bra jag har det...=D
Min älskade lilla familj...
Lite självömkan i familjen...
Idag har jag...eller okej...ikväll har jag en tycka synd om mig själv-kväll...o har iofs hellre det än en tycka synd om Lias-natt som nu i natt...då lillskrutten hade magknip den stackaren...
Håll alla tummar för att han sover bättre i natt...peppar, peppar...salt över axeln, ta i trä o allt va man nu kan säga för att det inte ska bli raka motsatsen!
Ikväll räcker det med att mamma har lite magkatarr o lite svaga sviter ännu av mjölkstockningen...
Säkert kommer det från all inre stress som varit de senaste veckorna och framförallt de senaste dagarna, då mammas lilla Hjärta har haft diarré & ont i magen...
När man får påminna sig själv om att man måste gå på toa o kanske ta en dusch ibland är det illa...haha...nä så farligt är det väl inte men jag har haft jättesvårt att koppla av när man duschar...man stressar alltid ifall han skulle vakna o inte ens pappa (som annars är bäst förutom att han inte har någon mat) kan trösta...
Det är såna småsaker som är baksidan med allt det lyckliga som sker när man blir mamma...och inte för att jag på något sätt inte skulle tycka att det var värt det...men om kroppen hade kvittat bort de där jäkla hormonerna som gör en till en lipsill mitt ibland allt hade det ju varit mer godtagbart...=)
Hur sjukt det än låter så kan man tydligen ha världens ångest o lipa för ingenting...trots att man är världens lyckligaste...o därmed är det inte ens säkert att man vet vad man har ångest för eller varför man lipar...skumt det där med människokroppen...
Det jag dock gillar med hormonerna är att man kan sova en 3 timmar men det känns som 8 ibland...me like...speciellt när man inte alltid är så sugen på att sova då man kan vakna som genomsur i svett som en klimakteriekossa...=)
Om det är hormonerna, mardrömmar eller mjölkstockningen...det vet jag inte tyvärr...
Lias har iallafall blivit en ganska stor kille nu...ökat med nästan 700 gram på 2 veckor...han är nu emr snaaart en 3,5 kilos-kille...vägde ju 3350 gram när barnmorskan var här i onsdags...haha...vårat lilla matvrak...inte så konstigt att mina bröst ömmar...=)
Ikväll är det egentligen synd om både mig o Lias för pappa får vi kanppt se röken av förrän söndag...o knappt då ens...han jobbar 2 12-timmars skift i helgen plus att han ska på svensexa imorrn...
Ja vi ska ju förresten på bröllop om några veckor o jag har redan hittat en outfit till Lias som är helt underbart söt...klart han ska matcha mamma & pappa...=)
Men det kommer ni få se senare...
Nu ska jag försöka lyfta in den sovande prinsen till sängen så vi kan ha fredagsmys...=)
(Lias har nämligen sovithela veckan jämte mamma i sängen medan pappa är borta)
Håll alla tummar för att han sover bättre i natt...peppar, peppar...salt över axeln, ta i trä o allt va man nu kan säga för att det inte ska bli raka motsatsen!
Ikväll räcker det med att mamma har lite magkatarr o lite svaga sviter ännu av mjölkstockningen...
Säkert kommer det från all inre stress som varit de senaste veckorna och framförallt de senaste dagarna, då mammas lilla Hjärta har haft diarré & ont i magen...
När man får påminna sig själv om att man måste gå på toa o kanske ta en dusch ibland är det illa...haha...nä så farligt är det väl inte men jag har haft jättesvårt att koppla av när man duschar...man stressar alltid ifall han skulle vakna o inte ens pappa (som annars är bäst förutom att han inte har någon mat) kan trösta...
Det är såna småsaker som är baksidan med allt det lyckliga som sker när man blir mamma...och inte för att jag på något sätt inte skulle tycka att det var värt det...men om kroppen hade kvittat bort de där jäkla hormonerna som gör en till en lipsill mitt ibland allt hade det ju varit mer godtagbart...=)
Hur sjukt det än låter så kan man tydligen ha världens ångest o lipa för ingenting...trots att man är världens lyckligaste...o därmed är det inte ens säkert att man vet vad man har ångest för eller varför man lipar...skumt det där med människokroppen...
Det jag dock gillar med hormonerna är att man kan sova en 3 timmar men det känns som 8 ibland...me like...speciellt när man inte alltid är så sugen på att sova då man kan vakna som genomsur i svett som en klimakteriekossa...=)
Om det är hormonerna, mardrömmar eller mjölkstockningen...det vet jag inte tyvärr...
Lias har iallafall blivit en ganska stor kille nu...ökat med nästan 700 gram på 2 veckor...han är nu emr snaaart en 3,5 kilos-kille...vägde ju 3350 gram när barnmorskan var här i onsdags...haha...vårat lilla matvrak...inte så konstigt att mina bröst ömmar...=)
Ikväll är det egentligen synd om både mig o Lias för pappa får vi kanppt se röken av förrän söndag...o knappt då ens...han jobbar 2 12-timmars skift i helgen plus att han ska på svensexa imorrn...
Ja vi ska ju förresten på bröllop om några veckor o jag har redan hittat en outfit till Lias som är helt underbart söt...klart han ska matcha mamma & pappa...=)
Men det kommer ni få se senare...
Nu ska jag försöka lyfta in den sovande prinsen till sängen så vi kan ha fredagsmys...=)
(Lias har nämligen sovithela veckan jämte mamma i sängen medan pappa är borta)
Första natten bara jag o Prinsen...
Första natten ensam utan Peter, han jobbar första skiftet på flera veckor...Lias den lilla skrutten han sover som en stock...efter att han nyligen gnytt om lite magknip...men han sover nu...men hans mamma kan inte sova...precis klarvaken är jag!
Man tittar på honom hela tiden och bara ska se en extra gång att han verkligen andas...
Det är helt sjukt hur mycket man kan oroa sig för en annan människa...
När man för en sekund sedan tittade på honom och konstaterade att han sov så måste man sekunden efter titta igen...mest bara för att det är det finaste som finns i ens värld nu...
Det här med att bli förälder är verkligen en sjukt underbar känsla, man lever som i en liten bubbla där man äter, sover, lever o andas med sitt barn i tankarna hela tiden...=)
Jag fick ju en fin liten pik från "Tant Anna" att hon ville se lite fler kort på lillkillen igår o att jag skulle uppdatera bloggen oftare...dock har jag inte så mycket vettigt att skriva just nu men bilder kan vi väl lägga in iaf. =)
Så här "Tant Anna" har du lite fler bilder på lilla Lias som hälsar att ni måste ses snart!!
(Han måste nämligen få träffa tjejen som mamma saknar så mycket)
Drömmande sött...=)
Sover allra bäst på amningskudden på mammas mage...
Ett värre fan av Skalmans mat- o sovklocka får man leta efter...
Å när det är matdags så ser man ut som en liten fågelunge:
Med några av favoriterna:
I mormors famn...
I Farmors famn...
Sov bra även i Gammelmormors famn...
Nu ska jag fortsätta snegla på min lilla Prins o se om han ska ha lite mat snart igen...=)
Sen får vi försöka sova så att tiden går fort tills pappa är hemma igen...
Man tittar på honom hela tiden och bara ska se en extra gång att han verkligen andas...
Det är helt sjukt hur mycket man kan oroa sig för en annan människa...
När man för en sekund sedan tittade på honom och konstaterade att han sov så måste man sekunden efter titta igen...mest bara för att det är det finaste som finns i ens värld nu...
Det här med att bli förälder är verkligen en sjukt underbar känsla, man lever som i en liten bubbla där man äter, sover, lever o andas med sitt barn i tankarna hela tiden...=)
Jag fick ju en fin liten pik från "Tant Anna" att hon ville se lite fler kort på lillkillen igår o att jag skulle uppdatera bloggen oftare...dock har jag inte så mycket vettigt att skriva just nu men bilder kan vi väl lägga in iaf. =)
Så här "Tant Anna" har du lite fler bilder på lilla Lias som hälsar att ni måste ses snart!!
(Han måste nämligen få träffa tjejen som mamma saknar så mycket)
Drömmande sött...=)
Sover allra bäst på amningskudden på mammas mage...
Ett värre fan av Skalmans mat- o sovklocka får man leta efter...
Å när det är matdags så ser man ut som en liten fågelunge:
Med några av favoriterna:
I mormors famn...
I Farmors famn...
Sov bra även i Gammelmormors famn...
Nu ska jag fortsätta snegla på min lilla Prins o se om han ska ha lite mat snart igen...=)
Sen får vi försöka sova så att tiden går fort tills pappa är hemma igen...
ÄNTLIGEN HAR HAN KOMMIT!!!
Ja äntligen har vårt lilla underverk tittat ut...
Den 30 Augusti, Klockan 12.09 föddes våran lilla Lias.
Han var då 46 cm lång och vägde 2915 gram.
Efter lång väntan så insåg man att för den underbara varelse har allt varit väl värd denna väntan och lite till...det var en helt ofattbar o overklig känsla...tårarna slutade aldrig rinna.
Allt har gått bra och han äter nu som en hel karl och växer för varje dag...idag var vi på en sista invägning o han vägde redan 2996 gram...med dagens mål betyder det att han nu är en 3 kilos kille...=D
Så sorry om jag dröjt med uppdateringar och kanske kommer uppdatera bara sporadiskt den närmaste tiden men nu har jag någon jag vill lägga all min energi på...men jag lovar...håll ut...uppdateringarna kommer bli bättre framöver...=)
ÄLSKADE PRINSEN LIAS, SOM VI HAR VÄNTAT...
Den 30 Augusti, Klockan 12.09 föddes våran lilla Lias.
Han var då 46 cm lång och vägde 2915 gram.
Efter lång väntan så insåg man att för den underbara varelse har allt varit väl värd denna väntan och lite till...det var en helt ofattbar o overklig känsla...tårarna slutade aldrig rinna.
Allt har gått bra och han äter nu som en hel karl och växer för varje dag...idag var vi på en sista invägning o han vägde redan 2996 gram...med dagens mål betyder det att han nu är en 3 kilos kille...=D
Så sorry om jag dröjt med uppdateringar och kanske kommer uppdatera bara sporadiskt den närmaste tiden men nu har jag någon jag vill lägga all min energi på...men jag lovar...håll ut...uppdateringarna kommer bli bättre framöver...=)
ÄLSKADE PRINSEN LIAS, SOM VI HAR VÄNTAT...
Otåligheten håller i sig...
Otåligheten håller i sig...men som svärmor sa till mig; "Tålamod är inget man oftast har, man får det i samband med barn" ...=)
Någon som däremot har tålamod är älskade Peter...förstår inte hur han står ut med mig och min rastlöshet ibland...=)
Det är det som är det enda negativa med att faktiskt må så underbart bra när man är gravid...jag känner mig ju inte trött o less på det sättet...jag vill lixom bara kunna göra saker hela tiden o det är klart att nu längtar man lite efter att ha en liten hemma så man har någon att slösa sin energi på...=)
Tur man har underbara vänner & familj som alltid har tid med en och hinner prata, så jag får prata av mig...=)
Saknar dock en del nära & kära nerifrån nu mer än någonsin...vilken tur att jag hann med att göra en resa ner i sommar o träffa er!! Ni är bara för underbara och ni fattas varje dag, önskar man hade kunnat ta en sån bär spontanfika eller filmkväll lite oftare...
Borde ha packat ner er i en resväska när jag åkte hem...=P
Magen är som en basketboll och nu går vi bara o väntar o väntar...men vårat lilla underverk verkar inte ha så himla bråttom ut men nu har jag försökt att vända på det och se att det kommer när det kommer och jag vet att väntan inte är för evigt...men det är svårt.
Men som mamma sa; "Tålamod har aldrig varit din starka sida!"
(Nu tror jag ju hon tar fel på nån av sina andra döttrar) ;)
Om det värsta med flytten nerifrån är att jag saknar mina närmaste så är det bästa att jag har familjen så nära nu, både min och Peters som alltid ställer upp på oss.
Ni är ju helt enkelt guld värda!!
I natt har jag, kors i taket, fått sova! var inte ens medveten om när klockan slog elva igår...helt underbart!!
John Blund har hittat min nya adress...nu hoppas vi bara att storken har fått adressändringen också... ;)
Men våran prins eller prinsessa kommer snart och det får bli när det blir, det enda jag önskar och hoppas är att han eller hon är frisk o mår bra...
Någon som däremot har tålamod är älskade Peter...förstår inte hur han står ut med mig och min rastlöshet ibland...=)
Det är det som är det enda negativa med att faktiskt må så underbart bra när man är gravid...jag känner mig ju inte trött o less på det sättet...jag vill lixom bara kunna göra saker hela tiden o det är klart att nu längtar man lite efter att ha en liten hemma så man har någon att slösa sin energi på...=)
Tur man har underbara vänner & familj som alltid har tid med en och hinner prata, så jag får prata av mig...=)
Saknar dock en del nära & kära nerifrån nu mer än någonsin...vilken tur att jag hann med att göra en resa ner i sommar o träffa er!! Ni är bara för underbara och ni fattas varje dag, önskar man hade kunnat ta en sån bär spontanfika eller filmkväll lite oftare...
Borde ha packat ner er i en resväska när jag åkte hem...=P
Magen är som en basketboll och nu går vi bara o väntar o väntar...men vårat lilla underverk verkar inte ha så himla bråttom ut men nu har jag försökt att vända på det och se att det kommer när det kommer och jag vet att väntan inte är för evigt...men det är svårt.
Men som mamma sa; "Tålamod har aldrig varit din starka sida!"
(Nu tror jag ju hon tar fel på nån av sina andra döttrar) ;)
Om det värsta med flytten nerifrån är att jag saknar mina närmaste så är det bästa att jag har familjen så nära nu, både min och Peters som alltid ställer upp på oss.
Ni är ju helt enkelt guld värda!!
I natt har jag, kors i taket, fått sova! var inte ens medveten om när klockan slog elva igår...helt underbart!!
John Blund har hittat min nya adress...nu hoppas vi bara att storken har fått adressändringen också... ;)
Men våran prins eller prinsessa kommer snart och det får bli när det blir, det enda jag önskar och hoppas är att han eller hon är frisk o mår bra...
Tålamod är inte min starka sida...
Jaha...då har jag fått påtryckningar igen om min dåliga uppdatering...evigt tjatande från mig om att jag ska bli bättre men så blir det ju aldrig...finner som ingen ro att uppdatera när det inte händer ett skvatt i mitt liv just nu känns det som...
Sista veckan o jag blir snart tokig...jag har inget att göra o höstrusket gör en inte precis på bättre humör...idag hade jag tänkt, ja håll i hatten nu...ut o jogga lite lätt på morgonen...det har nog inte hänt frivilligt på alldeles för många år...
SMHI hade lovat uppehåll...men som vanligt drog de en kass lott när det gäller vädret...så inte blev det nån tur ut...jag hatar nämligen att bli blöt om fötterna...=P
Kanske är jag så uttråkad för att det är meningen att man som höggravid ska vara tung o trött men endast 4 kg tyngre, friskare än vanligt o rastlös till tusen sista veckan i graviditeten gör mig galen!!!
Men JA, jag vet att jag inte ska klaga...men när man som höggravid börjar längta efter att springa, jobba o röra på mig hela tiden är det inte fullt lika kul...
Sover inte heller på nätterna...säkert en blandning av att den lilla magen jag ändå har är i vägen i sängen, ångest för vad jag ska sysselsätta mig nästa dag o längtan efter dessa verkar...
Varje morgon likadant; Nähä inte i natt heller...
Jag känner mig allmänt bitter just nu...haha...nä nu överdrev jag väl...jag är bara rastlös och otålig...det här med tålamod har ju aldrig vart min starka sida...=)
Imorrn blir det ultraljud igen o då får vi se vad de säger...om lilla fisken där inne har växt tillräckligt...sugen på att komma ut av egen kraft verkar den då inte ännu...=P
Men jag hoppas ju att Hanna hade rätt i att jag skulle få den 24:e, vilket låter super just nu den 23:e.
Hanna som förövrigt blev mamma förra fredagen till en söt liten tjej, så grattis Hanna & Pierre...=)
Nu ska jag fortsätta ta o mysa i min nya OnePiece (som jag förövrigt ser ut som en tjock teletubbie i) Sen blir det ett hett bad innan Peter kommer hem o förhoppningsvis kan underhålla mig lite...=)
Sista veckan o jag blir snart tokig...jag har inget att göra o höstrusket gör en inte precis på bättre humör...idag hade jag tänkt, ja håll i hatten nu...ut o jogga lite lätt på morgonen...det har nog inte hänt frivilligt på alldeles för många år...
SMHI hade lovat uppehåll...men som vanligt drog de en kass lott när det gäller vädret...så inte blev det nån tur ut...jag hatar nämligen att bli blöt om fötterna...=P
Kanske är jag så uttråkad för att det är meningen att man som höggravid ska vara tung o trött men endast 4 kg tyngre, friskare än vanligt o rastlös till tusen sista veckan i graviditeten gör mig galen!!!
Men JA, jag vet att jag inte ska klaga...men när man som höggravid börjar längta efter att springa, jobba o röra på mig hela tiden är det inte fullt lika kul...
Sover inte heller på nätterna...säkert en blandning av att den lilla magen jag ändå har är i vägen i sängen, ångest för vad jag ska sysselsätta mig nästa dag o längtan efter dessa verkar...
Varje morgon likadant; Nähä inte i natt heller...
Jag känner mig allmänt bitter just nu...haha...nä nu överdrev jag väl...jag är bara rastlös och otålig...det här med tålamod har ju aldrig vart min starka sida...=)
Imorrn blir det ultraljud igen o då får vi se vad de säger...om lilla fisken där inne har växt tillräckligt...sugen på att komma ut av egen kraft verkar den då inte ännu...=P
Men jag hoppas ju att Hanna hade rätt i att jag skulle få den 24:e, vilket låter super just nu den 23:e.
Hanna som förövrigt blev mamma förra fredagen till en söt liten tjej, så grattis Hanna & Pierre...=)
Nu ska jag fortsätta ta o mysa i min nya OnePiece (som jag förövrigt ser ut som en tjock teletubbie i) Sen blir det ett hett bad innan Peter kommer hem o förhoppningsvis kan underhålla mig lite...=)
Från partypingla till blivande morsa...
För några år sedan om någon hade frågat mig...eller när folk frågade mig...för det gjorde de faktiskt....
Jaja hur eller hur, när någon frågade mig om jag ville ha barn, minns jag att mitt svar att jag faktiskt inte visste för att det aldrig hade varit någon prio i mitt liv med barn.
Nu när jag faktiskt för massa månader fick se det positiva graviditetstestet blev jag glad men samtidigt överrumplad...det var ju inte planerat...o var det verkligen ett bra läge..?
Nåja som ni vet så beslöt vi ju oss för att den helt perfekta tiden kommer aldrig finnas...det här var så perfekt det kunde bli...
Men det sjuka är vad som händer under tiden man går och är gravid...under de här 9 månaderna har jag blivit en helt annan person, man mognas och utvecklas på så många sätt...
Innan sa jag att jag aldrig skulle bli en sån där som bara pratade om graviditet, barn, o gjorde min blogg till en bebis-blogg...men på något sätt är det helt sjukt vad som händer med en under tiden...
ALLT man tänker på involverar ens lilla mirakel i magen...
En del av ens kära vänner man haft så mycket gemensamt med, känns som rena främlingar...det där med festande o fart o fläkt o allt som tillkommer med mitt tidigare liv känns helt plötsligt inte så fascinerande länge...
Trodde aldrig man skulle känna denna känslan som man har i kroppen...ni som varit eller är gravida vet vad jag menar...det är en helt enorm känsla som det känns som om man är den enda i hela världen som upplever...när man pratar högt för sig själv och inser att det lilla Pyret sparkar tillbaka som svar...
När man inser att det lilla livet har vanor och faktiskt är ett litet liv där inne...man växer in i det mest underbara som finns...det är en helt otrolig känsla opch nu önskar jag att jag hade skaffat barn tidigare och fått känna detta...även om jag insett att det kanske var först nu jag var redo...eller blev jag kanske det under tiden...?
Jaja, hur eller hur vill jag nu bara säga till alla som man själv suckat åt tidigare då det bara haft barn o sånt i huvudet...att nu förstår jag...det ÄR verkligen stort och man KAN inte tänka på så mycket annat än det lilla livet...hur gärna man än vill engagera sig i annat...det kommer alltid en rörelse eller en spark som får en tillbaka på det spåret.
och till er som säkert tycker att jag nu blivit som man aldrig skulle bli...ni kommer att förstå den dagen ni själv går i de skorna...vare sig ni vill eller inte...hur mycket man än försöker så växer man in i denna underbara tillvaro där inget annat kunde betyda mer och man skulle hugga av sig sina båda armar för att allt ska gå bra...
Jag har egentligen utan att veta om det gått från att vara partypinglan som aldrig ville ha en lugn stund till att vara en fixande, spjälsängsmonterande blivande mamma som bara har i tankarna att allt ska vara helt perfekt när det lilla underverket väl bestämmer sig för att komma ut...
Det här är det största som hänt...
DÅ NU
Jaja hur eller hur, när någon frågade mig om jag ville ha barn, minns jag att mitt svar att jag faktiskt inte visste för att det aldrig hade varit någon prio i mitt liv med barn.
Nu när jag faktiskt för massa månader fick se det positiva graviditetstestet blev jag glad men samtidigt överrumplad...det var ju inte planerat...o var det verkligen ett bra läge..?
Nåja som ni vet så beslöt vi ju oss för att den helt perfekta tiden kommer aldrig finnas...det här var så perfekt det kunde bli...
Men det sjuka är vad som händer under tiden man går och är gravid...under de här 9 månaderna har jag blivit en helt annan person, man mognas och utvecklas på så många sätt...
Innan sa jag att jag aldrig skulle bli en sån där som bara pratade om graviditet, barn, o gjorde min blogg till en bebis-blogg...men på något sätt är det helt sjukt vad som händer med en under tiden...
ALLT man tänker på involverar ens lilla mirakel i magen...
En del av ens kära vänner man haft så mycket gemensamt med, känns som rena främlingar...det där med festande o fart o fläkt o allt som tillkommer med mitt tidigare liv känns helt plötsligt inte så fascinerande länge...
Trodde aldrig man skulle känna denna känslan som man har i kroppen...ni som varit eller är gravida vet vad jag menar...det är en helt enorm känsla som det känns som om man är den enda i hela världen som upplever...när man pratar högt för sig själv och inser att det lilla Pyret sparkar tillbaka som svar...
När man inser att det lilla livet har vanor och faktiskt är ett litet liv där inne...man växer in i det mest underbara som finns...det är en helt otrolig känsla opch nu önskar jag att jag hade skaffat barn tidigare och fått känna detta...även om jag insett att det kanske var först nu jag var redo...eller blev jag kanske det under tiden...?
Jaja, hur eller hur vill jag nu bara säga till alla som man själv suckat åt tidigare då det bara haft barn o sånt i huvudet...att nu förstår jag...det ÄR verkligen stort och man KAN inte tänka på så mycket annat än det lilla livet...hur gärna man än vill engagera sig i annat...det kommer alltid en rörelse eller en spark som får en tillbaka på det spåret.
och till er som säkert tycker att jag nu blivit som man aldrig skulle bli...ni kommer att förstå den dagen ni själv går i de skorna...vare sig ni vill eller inte...hur mycket man än försöker så växer man in i denna underbara tillvaro där inget annat kunde betyda mer och man skulle hugga av sig sina båda armar för att allt ska gå bra...
Jag har egentligen utan att veta om det gått från att vara partypinglan som aldrig ville ha en lugn stund till att vara en fixande, spjälsängsmonterande blivande mamma som bara har i tankarna att allt ska vara helt perfekt när det lilla underverket väl bestämmer sig för att komma ut...
Det här är det största som hänt...
DÅ NU
